Min story som au pair i Valencia, Spanien

Josefin berättar om sina erfarenheter och varför det ger så mycket att bli au pair

Det hela började i början av mars 2010. Jag hade precis tillbringat två helt underbara veckor i på en språkkurs Málaga där jag lärt känna massa nya kompisar och haft den bästa tiden i mitt liv. Att komma tillbaka till Sverige och kylan var riktigt jobbigt och både jag och min kompis mådde riktigt dåligt i flera veckor. Lite för skojs skull började jag kolla på möjligheter att vara au pair i Spanien, om så bara för att kunna drömma mig tillbaka till den där underbara tiden. Av en slump hittade jag en familj i Barcelona som sökte en au pair en månad under sommaren som följde, och då slog det mig, varför inte åka direkt då?! Varför inte tillbringa sommaren i landet jag älskar, och sen komma tillbaka och plugga sista året?! Jag började lite mer seriöst leta efter familjer, vet inte hur många mail jag skickade, många helt utan framsteg, men vissa som jag fortsatte maila med. Till slut var det en familj som jag speciellt fastnade för. Familjen hade en liten flicka på tre år och en pojke på fem och bodde i en by utanför Valencia. Mamman verkade hur trevlig som helst och efter några skypesamtal så blev det bestämt, jag skulle åka!

I mitten av juli skjutsade mamma mig till Skavsta flygplats och därifrån gick flyget till Alicante, Spanien. Jag var mer nervös för att ta mig hela vägen till Valencia där värdmamman skulle möta mig, än inför att träffa hela familjen. Väl framme på flygplatsen hade jag tur, jag hade varit där två gånger tidigare med min familj och hade en svag aning om var bussarna in till centrum gick. På väldigt knagglig spanska (ett års studier och två veckors språkresa, hade klarat av steg 2 på gymnasiet) lyckades jag få hjälp av en tjej i min ålder med att köpa biljett från Alicante till Valencia, varpå jag hade två timmars väntetid innan bussen gick. För att fördröja tiden släpade jag med min tunga väska till restaurangen på andra sidan gatan för att köpa mig något litet att äta, ännu en gång på min knaggliga spanska! När jag väl skulle på bussen hade jag samma problem igen, jag förstod ingenting av vad busschauffören sade. Som tur var fick jag hjälp av en svensk kvinna som tydligen hade varit på samma flyg som mig och som nu skulle med på samma buss.

Till slut, framåt halv tolv på natten, kom jag äntligen fram till Valencia. Som planerat stod min nya värdmamma där och väntade och tillsammans åkte vi hem till deras, och nu även mitt hus. Att träffa henne var inte ett dugg jobbigt, det var som om vi känt varandra hur länge som helst. Första mötet med barnen kändes även det naturligt, trots att det såklart fanns många brister i möjligheten att kommunicera med varandra. Våra konversationer bestod till stor del av enstaka ord.

Under min aupairtid reste jag väldigt mycket med familjen då de bjöd in mig till deras semesterresor. Under en två-veckors resa bilade vi tvärsigenom landet till La Coruña i norra Spanien och bodde hos värdmammans syster och senare även hos hennes föräldrar. Sedan åkte vi vidare till Santander, längre in mot Frankrike, men fortfarande längs Atlantkusten och var där i en vecka. Tack vare dessa resor fick jag se så många olika fantastiska platser. Dessvärre var det svårt att få ett riktigt "liv" med kompisar och så då vi inte var på samma plats mer än en vecka i taget och att vi de allra flesta gångerna bodde i små byar utanför städerna. Och det är klart, ibland var det rätt så tråkigt att inte ha någon jämnårig att prata med, men oftast var jag så trött när jag jobbat klart att jag helst ville vara själv och ligga vid poolen eller stranden, promenera eller kika runt i affärer.

Mitt absolut bästa minne från den här tiden var nog den kväll när vi var hos värdpappans vän och grillade. Jag och barnen satt inne och tittade på tv och lilla pojken hade somnat. Jag försökte samtidigt få tjejen att somna bredvid mig i soffan och efter många försök lade hon sig ned och blundade. Bara någon minut senare började hon resa på sig igen och jag utbrast ännu en gång; "Vad gör du? Lägg dig och sov hörru!", varpå hon kröp mot mig, fortfarande blundande och gav mig en puss på kinden, fnittrade till lite och lade sig sedan ned igen. Det var ingen stor grej egentligen, men jag minns så väl att det gjorde mig varm ända in i hjärtat.

Josefin tillsammans med de tre små barnen

Jag ångrar verkligen inte att jag åkte iväg som au pair. Det blev kanske inte som jag tänkt mig, men det blev superbra ändå och jag lärde mig så grymt mycket nya saker. Jag kan nu prata spanska relativt bra, jag vet att jag kan klara mig en månad ifrån mina vänner och familj, att jag kan anpassa mig till en ny kultur och familj och att jag kan lära mig hitta i nya städer. Framförallt är jag stolt över att jag kan stå på egna ben och faktiskt ta hand om mig själv, även i ett land där jag till en början inte ens talar språket. Den här månaden gav mig så mycket och att vara au pair är bland det allra bästa jag gjort i hela mitt liv.

Så till alla er som funderar på att åka säger jag bara en sak; gör det! Det är en erfarenhet som inte kan mäta sig med något annat. Och även om det finns stunder när barnen bara skriker och gråter så väger alla bra och mysiga stunder upp dessa med stor marginal. Ni kommer inte ångra er, jag lovar.

Soliga hälsningar,

Josefin

Ps. Om ni har någon fråga eller vill ha lite tips så skicka gärna ett e-mail till: josefintrogen@hotmail.com så ska jag försöka hjälpa till!